Noko Jeans första steg togs sommaren 2007 då vi, det vill säga Jacob Åström, Jakob Ohlsson och Tor Rauden Källstigen, snubblade över en nordkoreansk hemsida som gjorde reklam för nordkoreanska exportprodukter. Vid tillfället var den yngsta av oss 21 år gammal, den äldsta 23. Man skulle kunna säga att vi var barn, eller åtminstone snorungar.

Nordkorea var vid den här tidpunkten något av en fantasivärd för oss. Vi kände till militärparaderna och förtrycket. Liksom landets återkommande vapenskrammel. Men där tog kunskaperna slut. Vi kände Nordkorea genom den serietidningskarikerade mediabild som rutinmässigt återkommer både i svensk och internationell media — oavsett om det som ska rapporteras om är att Den Käre Ledaren har slagit alla hole in one under sin golfrunda, eller att en missiluppskjutning står på tapeten.

Just därför blev vi nyfikna av hemsidan. Var de verkligen intresserade av att kommunicera med omvärlden? Var e-mailadressen som de stoltserade med överhuvudtaget bemannad? Att landets politik och kultur så dramatiskt skiljer sig från Sverige eggade på vår nyfikenhet ytterligare.

Det var då vi skickade det, av oss, så ofta mytologiserade första mailet till Nordkorea. Vi hoppades inte på att få svar, trodde inte ens att vi skulle få det. Men. Det fick vi.

Exakt vad som hände efter detta är en alldeles för lång historia för att summera i en bloggpost eller ett fint filmklipp. Oavsett blev det i alla fall startskottet för projektet som, först långt senare, blev känt som Noko Jeans. Det blev projektet som vände våra liv upp och ned. Men det var först tre år senare det resulterade i en produkt, en mediahype och ett omdiskuterat företag. Någon gång kommer vi att försöka berätta hela den ocensurerade berättelsen. Men inte än, av hänsyn till det rådande politiska tillståndet.

Från det första mailet tog det ungefär ett år innan vi träffat rätt inom den förvirrande och klaustrofobiska nordkoreanska hierarkin. Vi blev inbjudna till landet. Fram tills dess hade vi enbart mött representanter för Nordkorea i Sverige; ambassadörer, ekonomiska- och politiska attachéer som skickats hit för att se efter landets intressen i Sverige. Vi hade även träffat representanter för svenska myndigheter och Svenskt Näringsliv (som har ett okänt, men väletablerat samarbetsprogram med Nordkorea). Samtliga tjänstemän mötte oss med ett unisont hånskratt. Noko Jeans var omöjligt eftersom att Nordkorea är världens mest isolerade — och jeanshatande – land. Vi gjorde bäst i att stanna hemma.

Trots detta stod vi, exakt ett år efter det där första trevande kontaktförsöket, på tågstationen i Beijing på väg mot Pyongyang. Ett privilegium som är väldigt få förunnade, bortom extremt övervakade journalistbesök eller strikt reglerade turistresor.

På grund av säkerhetssituationen i landet, och eftersom att vi respekterar våra koreanska vänner och deras fysiska säkerhet, kommer vi inte kunna avslöja alla detaljer kring vår första visit. I filmen om Noko Jeans finns inga bilder med från den första resan, och vi har medvetet aldrig visat ansiktet på någon av de vi lärde känna på plats, eftersom att det helt enkelt inte är säkert.

Resan vände fullständigt upp och ned på vår inrutade bild av Nordkorea. Genom en tjock smet av militärparader och Juche-ideologi tonade riktiga människor fram. Två veckor efter att vi satt oss på nattåget mot Pyongyang var vi helt andra människor. Och “Noko Jeans” – alltså vår metod för att ta oss in i landet och bibehålla kontakt – fick en mycket djupare innebörd än vad vi någonsin förväntat oss.

Ett och ett halvt år senare har vi tillbringat totalt ett par veckor på fabriken där vi tillverkar jeansen. I förhandlingar, i evighetslånga diskussioner om transport, logistik och distribution. Vi har besökt landet vid två tillfällen (och varit med under byxornas första produktionsdag — vilket dessvärre är bortklippt i dokumentärfilmen). Vi har även tillåtit två dokumentärfilmare att följa med oss in i Nordkorea mot att vi får tillgång till allt material, och att vi får sista ordet kring om och hur nordkoreaner visas i filmen (igen, på grund av säkerhetsfrågan).

Tre år efter att vi skickat första mailet går vi genom den kalla decembernatten och skyndar genom duggregnet från PUB till en krog i Stockholm för att fira vår lansering. Vi har precis överlevt en mediacirkus som överträffat våra vildaste mardrömmar vad gäller intensitet. Mediauppbådet sträcker sig bokstavligen från Tokyo till San Francisco och vi får uttala oss eller stå till svars i både Vice Fashion och Foreign Policy Magazine. Vi firar. Och vi ser positivt på framtiden. Tankarna går: tänk om vi faktiskt kan bygga ett vinstdrivande företag som gör gott? Tänk om vi kan axla rollen som det första företaget som öppet arbetar med Nordkorea med den, av politiska skäl outtalade, idén att vårt relationsbyggande bidrar till att öppna upp landet.

24 timmar senare kollapsar Noko Jeans.

PUB slänger ut oss med förevändningen att de inte vill associeras med en “politisk fråga”. De kineser som sytt deras övriga klädmärken diskuteras inte. Vår nordkoreanska kontakt i Sverige vill ha till ett brådskande möte för att “diskutera Noko Jeans framtid”. Vi förstår direkt vad mötet gäller. Mediauppbådet har blivit för mycket, och de futtiga 1100 jeans som projektet resulterat i får nu nordkoreanska utrikesdepartementet att trycka på stopp-knappen.

Sex månader senare försöker vi fortfarande förhandla för att få till ett officiellt kontrakt som garanterar vår rätt att fortsätta tillverka den här politiska brännfrågan i Pyongyang.

Men det är lönlöst. De skriver aldrig under det.

Produktionen stoppas. Och butikerna är livrädda för att köpa in våra jeans.

Det vansinniga, världsunika och högst kontroversiella projektet Noko Jeans resulterar i de första jeansen från Nordkorea, men det blir också de sista. Åtminstone för en lång tid framöver.

I efterhand är det lätt att inse att Noko Jeans redan från början var en paradox. Vi ville ha transparens i vårt företagande, vi ville berätta historier om det andra Nordkorea — bortom militärparaderna. Vi ville göra detta eftersom att vi fortfarande är fullständigt övertygade om att det är bättre att samarbeta med Nordkorea än att bojkotta, isolera och behålla landets förödande och halvt sekel långa status quo.

Handel med diktaturer är ingenting som bör göras lättvindigt eller oöverlagt. Och utrikespolitik — oavsett om det är ett företag eller en regering som är utövare — är extremt komplicerat. Vi känner till många företag som skulle göra världen en stor tjänst om de likviderades omgående. Men Noko Jeans är inte ett av dem. Nordkorea är ett land med 24 miljoner invånare, men där knappt ett tusental utlänningar reser in i landet varje år. Ökade kontaktytor med omvärlden är därför ovärderligt, och i fallet Nordkorea är det varken en unik eller kontroversiell ståndpunkt, dessutom sker det redan idag såväl under radarn som sanktionerat av regimen.

Jeansen var första kapitlet av den här historien. Filmen återberättar små fragment av vår resa. På grund av våra hårda krav på säkerhet, så skildrar den inte kontakten med våra vänner i Nordkorea. Vänner som vi fortfarande har kontakt med.

Vi är glada att Noko Jeans lyfte komplexa frågor om politik och handel — och om modeindustrins generella tillstånd. Vi kommer fortsätta röra om i grytan och jobba med sådana frågeställningar. Fortsättningsvis något klokare och aningen äldre – men med exakt samma passion.

Tack för de här åren,
Jacob, Jakob och Tor

]]> http://nokojeans.com/2012/05/maneuvers-in-the-dark/feed/ 0 http://nokojeans.com/2012/02/about-this-movie-called-maneuvers-in-the-dark/ http://nokojeans.com/2012/02/about-this-movie-called-maneuvers-in-the-dark/#comments Tue, 07 Feb 2012 19:59:58 +0000 Noko Jeans http://nokojeans.com/?p=455 Noko Jeans began the summer of 2007, almost five years ago today, when we stumbled upon one of a few semi-official websites that advertised North Korean products. At that time the youngest one of us was 21 years old; the oldest 23. You could say we were kids. We were kids. At that time we perceived North Korea as something of a fantasy world. We’d seen the military parades, we knew about the political leadership and the mass games. We knew the North Korea the way it’s routinely shown in mass media. As mysterious. As unpredictable. As really unique in a little weird sense.

And, most importantly. We knew that this was the most closed country in the world. Since we only knew North Koreans from TV, it was hard for us to even imagine what meeting a North Korean would be like. But we were curious. We wanted to know for ourselves, we saw meeting someone with a completely different worldview as something positive, intriguing. We did not understand the severity of the North Korean issue. We would go so far as to say we – on an emotional level – didn’t understand that North Koreans even existed beyond the TV screen.

That’s when we sent the mythical first e-mail to “North Korea”, or rather to the people who claimed to represent the North Korean government. After this came a slow motion tumbling down the rabbit hole, a journey that is too complex to tell in a blog post, movie clip or photography. Some day we’ll try to tell it as it should be told.

It took about one year until we finally had met the right people and gotten access to visit North Korea. Up until then we’d just met with some of the representatives of the North Korean state in Sweden. They were ambassadors, politicians and economical advisors. We had also encountered numerous high rise officials of Swedish trade organizations – who all laughed and dismissed us before we had finished our first sentence. Noko Jeans was impossible, they told us. Go home.

But one year after the first stumbling e-mail we were actually allowed into the country. A privilege that few have experienced outside of the standardized and highly supervised tours that anyone can buy through many tourist agencies.

Due to the security situation in the country, and because we respect the privacy of our friends in North Korea, we will probably never be able to openly reveal what happened during this trip. But let’s just say that it completely changed our view of North Korea. Through the thick haze of military parades and juche-ideology real people emerged, etching themselves on our consciousness forever. After this journey we were, quite simply, not the same people as we had been before entering the country. And the project called Noko Jeans suddenly gained a much deeper purpose than what we had anticipated.

Fast forward one and a half years from this. We are walking through a cold december rain outside the PUB department store in Stockholm. We had just survived a media circus that literally stretched from Tokyo to San Francisco and generated articles in both Vice Fashion and Foreign Policy Magazine. We are celebrating. We look positively on the future – what if we can actually build a for-profit company that does good? What if? 24 hours later everything collapses. PUB department store throws us out because we are a “political brand” and one of the North Korean diplomats in Sweden urgently wants a meeting to discuss the future of Noko Jeans. Even before we meet we understand what the discussion will be about. All PR is good PR, it is said. But not in North Korea.

Six months along the line we were still negotiating to get a signed, official document from high ranking north koreans confirming (and agreeing to) our cooperation. A document which states that Noko Jeans is actually allowed to produce jeans in North Korea.

But it is all in vain. They never sign it.

And the production is put on indefinite hold.

Our crazy experiment that resulted in the first jeans from North Korea will also be the last jeans from North Korea, most likely for a very, very long time.

In hindsight it is clear to us that we wanted a paradox. We wanted transparency, we wanted to tell our stories about regular North Koreans – beyond the military parades. We wanted to do this since we were – and still are – totally convinced that it’s better to talk with the people inside the hermit kingdom, than to boycott them.

Trade with dictatorships is risky business. And foreign policy – regardless if deployed by a corporation or a government – is extremely complicated. We know many examples of companies who would do the world a big favour if they cut the ties with their some of their production countries. Noko Jeans is not one of them. North Korea has been isolated from the rest of the world for decades. We still want to break that isolation.

The jeans were the first chapter of this unique and controversial story. The movie, although it only tells fragments of our journey, could be seen as a second chapter. It takes our transparency one more step further. And thus, even today, five years later – we are probably the most transparent fashion company ever. Weird. We hope it will raise questions on the extremely complicated and intricate political issues associated with trade, and the general state of the fashion business.

We will continue doing this in some way. How? Well, that’s… another story.

Lots of love,

Jacob, Jakob and Tor

]]> http://nokojeans.com/2012/02/about-this-movie-called-maneuvers-in-the-dark/feed/ 0 http://nokojeans.com/2010/04/by-train-to-pyongyang/ http://nokojeans.com/2010/04/by-train-to-pyongyang/#comments Thu, 01 Apr 2010 22:16:24 +0000 Noko Jeans http://nokojeans.com/?p=429

Finally arriving there again, in July 2009. A moment of strange feelings, and satisfaction.














Ryugyong Hotel, looming far far away in the background.






Central square of Sinuiju, where we waited for some hours while connecting North Korean carriages to the train.










North Korean restaurant carriage.




Just hours after take off from Beijing.]]> http://nokojeans.com/2010/04/by-train-to-pyongyang/feed/ 1701 http://nokojeans.com/2010/02/kara-slim-fit-%e2%80%94-new-fitting-pics/ http://nokojeans.com/2010/02/kara-slim-fit-%e2%80%94-new-fitting-pics/#comments Mon, 15 Feb 2010 16:43:47 +0000 Noko Jeans http://nokojeans.com/?p=408

Even the Slim Fit pant revolves easily. Get your pair right here. ]]> http://nokojeans.com/2010/02/kara-slim-fit-%e2%80%94-new-fitting-pics/feed/ 1144 http://nokojeans.com/2010/02/oke-loose-fit-%e2%80%94-new-fitting-pics/ http://nokojeans.com/2010/02/oke-loose-fit-%e2%80%94-new-fitting-pics/#comments Mon, 15 Feb 2010 16:36:45 +0000 Noko Jeans http://nokojeans.com/?p=402

The Loose Fit pant revolves easily. Get your pair right here. ]]> http://nokojeans.com/2010/02/oke-loose-fit-%e2%80%94-new-fitting-pics/feed/ 707 http://nokojeans.com/2009/12/the-noko-jeans-museum/ http://nokojeans.com/2009/12/the-noko-jeans-museum/#comments Mon, 21 Dec 2009 23:22:13 +0000 Noko Jeans http://nokojeans.com/?p=336 Some images below. More available at Flickr. For directions, opening hours and live feed, head over to nokojeans.com/museum

(Not present is the world’s first (we think) marbled sofa. Hans-Yngve made it today. It’s..)

“It was a blessing. It was like visiting someone’s parent, who had once, maybe six years ago, seen a picture of a hamburger, and was now asked to re-create it. But where memory might have failed, competence reigned supreme. Since there is no import of burger bread, seasoning, etc, [or was, at this place] everything was made from scratch. No Heinz cheating or HP Sauce shortcuts. Only handcrafted bliss.”

Kara Slim Fit is a little bit more tight, has a high waist, and has a fit that makes your butt look great. Our wonderful friend Agnes in these images wears a pair that is some sizes too big; you can wear them tighter or looser, you can wear them however you want!

Oke Loose Fit is more baggy, and has a regular waist and a drop-crotch.

Both models fits true to size.

The Guardian — “Denim diplomacy: North Korea exports jeans to Sweden”

New York Times — “North Korea-Made Designer Jeans Launched in Sweden”